Tack Uppdrag Granskning! Jag har många gånger som socialarbetare förbannat mig över era ibland ensidiga program som ofta saknar perspektiv för oss som sliter med att försöka hjälpa utsatta människor, och ert bidrag till den dåliga bilden av socialtjänsten, som leder till att många inte vill söka hjälp. Men programmet ”Marikas kamp” skildrade på ett smärtsamt tydligt sätt den tillvaro som så många personer befinner sig i runt om i vårt land. Tack för det!

Som biståndshandläggare inom kommunens socialpsykiatri och som kurator inom regionens psykiatriska öppen- och slutenvård har jag träffat många personer som Marika. Jag har försökt hjälpa dem undvika vräkning, försökt förmå dem att söka hjälp från samhället och tjatat på både socialtjänst och psykiatri att göra mer och att ibland tänka sig att gå utanför ramarna. Jag har hållit händer, blivit skriken på, blivit spottad på och blivit kramad av många Marika.

Att som Marika bli arg och förtvivlad och ha svårt att lägga band på sig är mänskligt beteende men det kan också vara en del av en sjukdom och inget annat. Ett beteende som inte ska straffas utan mötas med förståelse och behandlas så bra det går, både medicinskt och med sociala insatser. Jag tror inte att någon skulle tycka att det var okej att placera en cancersjuk kvinna på det härbärge där Marika placeras, men vi glömmer ofta att psykisk sjukdom också är just en sjukdom och att den kan ta sig många olika uttryck. Men när samhället inte vill ta hand om den som skriker högt och inte beter sig som vi ”ska”, vem ska ta hand om de sjuka då? Ofta faller det på alla mammor och pappor som jag mött, som sliter och som finns där dygnet runt när samhället inte gör det. Som städar i misären, ser till att kylskåpen inte är tomma och gråter i desperation.

Det pratas alldeles för lite om människor som Marika idag fast vi ser dem på tunnelbanan varje dag och hör dem skrika från en lägenhet intill. Det är lättare att låtsas att de inte finns. Det bristande stödet och den otillräckliga vården för personer som lider av psykisk sjukdom är ett samhällshaveri som vi måste prata om. Och nej, mentalsjukhus var ingen bra lösning som någon längtar tillbaka till. Jag har mött människor som tvingades utstå vidriga övergrepp på dessa ”sjukhus”, som lobotomerades och tvångssteriliserades. Men korta vårdtider på den psykiatriska slutenvården, en utarmad psykiatrisk öppenvård som knappt har tid för hembesök och en kommunal socialpsykiatri som inte har resurser är inte heller någon lösning.

För vi har inte bostäder i massor, vi har inte enkla jobb så det räcker och vi upplever nu dessutom ett hårdnande samhällsklimat där det blir svårare och svårare att ta sig fram om man inte fungerar precis som alla andra. Hur Marika och många med henne blir behandlade, att de blir lämnade vind för våg att klara sig själva, det är en skamfläck för Sverige och det kan inte lastas enkom på varken kommunen eller psykiatrin. Det kan däremot lastas på det ojämlika Sverige som satsar på rutavdrag och slopad värnskatt istället för att satsa på välfärden på riktigt. Det kan skyllas på ett samhälle som lägger ut bostäder till psykiskt sjuka på entreprenad vilket leder till att människor får leva i smutsiga och mögliga rum för att undvika att hamna på gatan. Det kan skyllas på ett offentligt samtal som aldrig pratar om det som skaver och på stigmat kring psykisk sjukdom som fortfarande finns där.

Om vi verkligen vill göra tillvaron bättre för Marika och andra som befinner sig i liknande situationer måste staten rusta kommuner med mångmiljonbelopp för att bygga ut socialpsykiatrin samlokaliserad med psykiatrin. Vi behöver fler anpassade boenden och stödboenden, och vi måste få boenden som Rysseviken AB, som i praktiken är sanitära olägenheter, stängda. Vi måste sluta se härbärgen och akutboenden som lösningar på hemlösheten och istället satsa på långsiktiga boendealternativ. Och vi måste såklart även satsa på psykiatrin på riktigt, för en modern öppenvård där brukarens behov är i fokus.

Och ja, dessa åtgärder kommer att kosta pengar för det är rejäla satsningar som behövs. Det kommer inte att komma gratis. Men alternativet när människor inte hittar en plats i samhället, blir vräkta, lever hemlösa och mår psykiskt dåligt är annars att det kostar människoliv. Vad är dyrast?

Alexandra Mattsson (V), vice ordförande för socialnämnden i Stockholms stad och tjänstledig kurator från den psykiatriska heldygnsvården på Huddinge sjukhus.

Uppdaterades: 26 okt 2022