Närmare 900 döda. Siffran förskräcker. Det är antalet döda på särskilda boenden i Stockholmregionen. Där våra äldre skulle vara som tryggast har vart femte svenskt dödsfall i covid-19 inträffat.
Den svenska strategin för att möta coronaviruset diskuteras och kommer att utvärderas. Men siffrorna visar tydligt att Stockholm stads äldreomsorgspolitik måste vara föremål för en särskild granskning.

Därför kräver vi i dag en oberoende kommission som ska granska den förda äldrepolitiken i Stockholm under 2000-talet.

I skrivande stund ser smittan glädjande nog ut att minska inom äldreomsorgen. Det innebär samtidigt att det är nu den förda politiken måste börja utvärderas för att bättre kunna möta en eventuell andra våg. Eller framtida pandemier.
Vi ser i debatten att det både finns de som vill skylla problemen på personalen och de som vill gömma sig bakom personalen för att undvika debatten om politikens ansvar. Vi tror tvärtom att det är politiska beslut som gjort äldreomsorgen till vad den i dag är.

Följande områden bör granskas:

1. Stadens beredskap och skyddsmaterial. Avsaknaden av tillräckligt med skyddsmaterial har varit ett betydande arbetsmiljöproblem och bidragit till smittspridning. Läget har försvårats av att den moderatledda ledningen i Region Stockholm som sedan tidigare tagit bort lagerhållning av skyddsutrustning i sin beredskapsplan för pandemier

2. Stadens långsamma beslut om isolering av smittade. Den 16 mars meddelade Folkhälsomyndigheten att det rådde allmän smittspridning i Stockholms län. Vi efterlyste i månadsskiftet mars/april åtgärder för att säkerställa att smittade på äldreboenden skulle hållas isolerade, till exempel genom kohortvård. Vi ville även inför särskilda förstärkningsteam inom hemtjänsten. Ett sådant beslut fattades först den 24 april. Senfärdigheten måste granskas.

3. Samverkan och krav på fristående aktörer. Stockholm har ett stort antal aktörer inom äldreomsorgen. Det finns krisklausuler i avtalen med privata aktörer som kan användas för att ställa mer långtgående krav än vad som är möjligt under normala omständigheter. Frågor om huruvida klausulerna har använts i tillräckligt hög utsträckning och om kraven på privata aktörer behöver skärpas bör utvärderas.

4. Hygienrutiner och närhet till vård. Det är uppenbart att möjligheten att efterleva hygienrutinerna behöver förbättras, exempelvis vad gäller hanteringen av arbetskläder. Ansvaret ligger på arbetsgivaren men frågan är om stadens uppföljning varit tillräcklig. Stockholmsregionen är den enda regionen utan kommunaliserad hemsjukvård, det minskar möjligheten för hemtjänstanställda att få handledning av medicinskt utbildad personal.

5. Otrygga anställningsformer. Många har vittnat om att otrygga anställningar bidrar till ökad smittspridning. Villkoren för anställda, som till absolut majoritet består av kvinnor, har försämrats på flera olika sätt och det behöver också ses utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Kommissionen behöver utvärdera effekterna av avskaffade krav på att minska antalet timanställda.

6. Effektiviseringskrav på äldreomsorgen. Mellan 2014 och 2018 ställdes inga ekonomiska effektiviseringskrav på äldreomsorgen. Efter valet 2018 har dock varje budget inneburit effektiviseringskrav som totalt uppgått till närmare 170 miljoner kronor. Hur har detta påverkat arbetet under den akuta krisen?

Kommissionen behöver bestå av forskare och experter som tillsammans med fackliga företrädare och anhörigorganisationer analyserar stadens agerande.
Det vilar ett stort ansvar på styrande politiker att agera i tid för att rädda liv och värna våra äldres hälsa och välbefinnande. Nästa gång en liknande pandemi eller kris inträffar behöver Stockholms stad vara bättre förberedd än våren 2020.

Karin Wanngård (S)
Clara Lindblom (V)
Lisa Palm (FI)

 

Detta är en debattartikel som ursprungligen publicerats i Aftonbladet.

Uppdaterades: 05 jun 2020