DEBATT: Kulturen behöver stöd – inte utförsäljningsraseri
Efter pandemin ser nu många fram emot att återigen få ta del av kulturlivet igen. Att få gå på teater, konserter och konstutställningar är något som många har längtat efter. Men pandemin har slagit hårt mot frilansande kulturarbetare, och krisstöden har varit alltför små och tagit för lång tid att betala ut. Om vi vill kunna ta del av ett brett och rikt kulturliv efter pandemin måste vi öka stödet till kulturbranschen.
Att få träffa människor och ta del av kulturupplevelser som inspirerar och utmanar oss är en viktig del av livet. Dessvärre har många frilansande kulturarbetare haft svårt att komma på fötter efter pandemin, och etablerade kulturskapare har helt tvingats lämna kulturbranschen för att över huvud taget få en inkomst. Det har inneburit en kompetensflykt som påverkar konstnärlig kvalitet och frihet, kulturell mångfald, och tillgången till konst och kultur.
På så sätt är pandemins konsekvenser för kulturskapare också ett demokratiproblem och ett yttrandefrihetsproblem. För om endast de som inte är beroende av en inkomst blir kvar i kulturlivet kommer ambitionerna med att inkludera fler röster och representera fler perspektiv inom kulturen att ta flera steg tillbaka. Det är såklart ett underbetyg till politiken.
Många som arbetar som frilansare inom kultursektorn omfattas inte av sjukpenning eller a- kassa och pensionen är ofta obefintlig. Och det rör inte bara scenartister, författare och konstnärer. Även översättare, formgivare, korrekturläsare, faktagranskare, illustratörer, ljud- och ljustekniker, snickare och scenarbetare är exempel på kulturarbetare som ofta är frilansare.
Trots att pandemin nu är över är den ekonomiska situationen för kulturarbetare fortfarande ansträngd, och behoven av insatser på såväl kort som lång sikt är fortsatt stora. Krisstöden måste fortfarande betalas ut till de som behöver, och de måste vara mer omfattande än de hittills varit. Den lägsta omsättningsgränsen måste justeras ner eftersom den gräns som tidigare gällt på 180 000 kronor per år inneburit att många kulturskapare fallit utanför.
I Stockholms stad är även lokalsituationen akut. Den nuvarande borgerliga majoriteten har under den senaste mandatperioden fortsatt det utförsäljningsraseri som påbörjades under deras tidigare år vi makten. Staden äger därför allt färre lokaler och av de lokaler som finns att hyra har många väldigt höga hyror som gör det svårt för kulturarbetare eller föreningar att ha råd att hyra dem. Så ska det inte vara, kultur- och föreningslivet måste få tillgång till anpassade och säkra lokaler med överkomliga hyror.
När det kommer till kritan är ekvationen egentligen mycket enkel: om vi vill kunna ta del av ett spännande och omfångsrikt kulturutbud måste vi stötta de som skapar kulturen. Om vi vill bredda representationen, både i publiken och i skapandet av de konstnärliga verken, måste vi se till att det inte bara är miljonärer som kan försörja sig som kulturarbetare. Det är viktigt för oss alla.