Skip to main content

Etikett: arbetsvillkor

Glad pensionär på äldreboende tillsammans med personal

Dags för ett krafttag mot timanställningarna

Satsa de extramiljarder som kommer till äldreomsorgen via statsbudgeten på att få bort timanställningarna. Fler fasta anställningar ökar tryggheten för personalen samtidigt som det ger en bättre omsorg, det skriver Clara Lindblom och Robert Mjörnberg i tidningen Kommunalarbetaren.

Coronapandemin har på ett smärtsamt tydligt sätt blottlagt underfinansieringen av äldreomsorgen. De tusentals dödsfallen inom äldreomsorgen har visat att vi måste prioritera upp äldreomsorgen för att bättre kunna skydda våra äldre i framtiden.

Därför har Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna i riksdagen gått samman och fått igenom ett tillskott till äldreomsorgen i statsbudgeten på 4,35 miljarder kronor under 2021. För Stockholms del innebär det ett tillskott på omkring 300 miljoner kronor till äldreomsorgen, och det är pengar som den blågröna majoriteten i staden måste satsa på bättre arbetsvillkor och tryggare anställningar för personalen.

Coronakommissionen har riktat skarp kritik mot Sveriges hantering av äldreomsorgen under pandemin och gjort bedömningen att de höga dödstalen bland äldre har sin grund i den höga allmänna smittspridningen och strukturella brister inom äldreomsorgen. Och i juni förra året gjorde Smittskydd Stockholm en undersökning som visade att de äldreboenden där coronaviruset fick fäste hade en högre andel timanställda.

Det visar på något som vi i Vänsterpartiet har påtalat i många år, nämligen att arbetsvillkoren och anställningstryggheten inom äldreomsorgen måste bli bättre.

Fler fasta anställningar skulle öka tryggheten för personalen, men framförallt leda till en bättre omsorg för den äldre. Och om det är något som den här pandemin har lärt oss så är det att vi måste stå bättre rustade i framtiden.

Den höga andelen timanställningar inom äldreomsorgen har länge varit ett problem. Det leder till att varje äldre person får träffa många olika personer vilket leder till otrygghet och under en pandemi även till ökad smittspridning. Det skapar också en ekonomisk press på personalen att gå till jobbet trots symtom eftersom många timanställda inte får någon sjukpenning.

Att det ser ut så bland timanställda inom äldreomsorgen är ingen nyhet. Fackförbundet Kommunal har till exempel använt begreppet ”sjuknärvaro” länge, eftersom många timanställda helt enkelt inte råd att vara sjuka, för då kommer kanske aldrig det där samtalet om ett extrapass komma igen. Det är en ohållbar situation för de anställda och för de äldre, och den kan inte fortgå.

Nu när Stockholms stad får ett tillskott till äldreomsorgen på 300 miljoner kronor finns det inga ursäkter längre. Nu måste den blågröna majoriteten ta ett krafttag mot de otrygga timanställningarna i äldreomsorgen.  Fler fasta anställningar skulle öka tryggheten för personalen, men framförallt leda till en bättre omsorg för den äldre. Och om det är något som den här pandemin har lärt oss så är det att vi måste stå bättre rustade i framtiden.

Personalen inom äldreomsorgen har under det senaste året arbetat hårt för att försöka ta hand om och skydda Stockholms äldre invånare mot smitta och sjukdom. Men de måste få bättre förutsättningar för att klara att göra det, det måste de ansvariga politikerna se till.

Det här är en debattartikel som ursprungligen publicerats i tidningen Kommunalarbetaren

person i vit rock med armarna i kors, i handen håller hen ett stetoskop

Tacka vårdpersonalen – med bättre arbetsvillkor

Aldrig har det varit så tydligt som nu att personalen inom vården är riktiga samhällsbärare och vi är många som är tacksamma över deras enorma insatser. Men ska vi ha ett vårdsystem som bygger på att personalen ska vara självuppoffrande hjältar? Vi vet att vården är underfinansierad och att det fattas personal i stora delar av landet. Vårdpersonalen måste få ett rejält tack i form av bättre arbetsvillkor, fler kollegor och högre löner.

De senaste veckorna har vi kunnat se bilder på vårdpersonal som iklädda skyddsutrustning tar hand om patienter på löpande band. De riskerar sin egen hälsa för att ta hand om andra som kan bära på smitta och de arbetar ofta långa pass och under stor press. Inte minst just nu under coronapandemin, eftersom även vården drabbats av personalbortfall.

…faktum är ju att det såg ut såhär även innan corona nådde Sverige. Det är nog ingen som missat att personalen har larmat om stress och försämrade villkor ett bra tag nu.

Det är på alla sätt en extremt ansträngd tid för den svenska sjukvården, där man febrilt försöker få både resurser och vårdplatser att räcka till, och där personalen pressas till det yttersta. Men faktum är ju att det såg ut såhär även innan corona nådde Sverige. Det är nog ingen som missat att personalen har larmat om stress och försämrade villkor ett bra tag nu.

Månaderna innan coronavirusets utbrott meddelade till exempel flera sjukhus i Region Stockholm att man skulle varsla personal. Stora protester utbröt på sjukhusen eftersom personalen vittnade om att marginalerna redan då var mycket små och att man behövde anställa fler, framförallt undersköterskor och sjuksköterskor.

En kris har förmågan att tydligt visa vad som är grundläggande i ett väl fungerande samhälle. Och alla är nog beredda att skriva under på att vårdpersonalen är livsviktig. Det är dags för samtliga partier, från vänster till höger, att enas om en sak. Vården måste få mer resurser. Vårdpersonalen måste få bättre villkor. Och samma gäller för övrigt flera samhällsbärande yrken, till exempel personalen i förskolan och de som arbetar inom äldreomsorgen.

Det finns flera event på Facebook som handlar om att vi ska gå ut på våra balkonger på kvällarna och applådera vårdpersonalen för deras insatser. Det är fina initiativ som visar på att folk verkligen uppskattar de uppoffringar som många som arbetar inom vården får göra. Även politikerna har bedyrat hur mycket vårdpersonalen betyder för samhället. Nu är det hög tid att den uppskattningen också leder till konkreta förbättringar av deras arbetsvillkor.

Profilbild på Clara Lindvlom

Slopa karensdagen i kontaktyrken

Vabruari är här och många, både barn och vuxna, blir hemma med feber och förkylningar. När snoriga näsor, blöjbyten och att sköta andras intima hygien är en del av ens arbetsdag är risken att bli sjuk förstås extra stor. Och många anställda inom vård och omsorg går till jobbet ändå. 

Jobbar du med att ta hand om gamla, sjuka eller barn så ingår det i princip i jobbet att du kommer bli sjuk. Det är vardag för många vårdare, barnskötare och undersköterskor. Att då få avdrag på lönen för att en blir sjuk, av sitt eget jobb, är en orättvisa som måste tas bort.

Även om karensdagen nu gjorts om, till det något mer rättvisa karensavdraget, så drabbar karensen fortfarande kvinnor inom vård och omsorg allra mest. Dåligt samvete eller ekonomiska aspekter kan leda till att man går till jobbet trots att man egentligen är sjuk och borde stanna hemma. Man har helt enkelt inte råd med ett stort bortfall på lönen.

Så kallad sjuknärvaro ökar risken för både korta och långa sjukskrivningar och är en fara för folkhälsan i stort. Att jobba sjuk är dessutom extra vanligt bland kvinnor och bland de som har en tidsbegränsad anställning. För till exempel en undersköterska går det heller inte att flexa sig runt en karensdag eller jobba hemifrån.

Med nedskärningar och slimmade organisationer, som vi just nu ser i hela Stockholm, så blir så klart rädslan att ens frånvaro ska drabba brukare och redan hårt belastade kollegor också ännu större.

Ingen ska tvingas jobba sjuk av ekonomiska skäl eller av oro för sina kollegors arbetsmiljö och därför borde karensavdraget slopas helt, men ett viktigt första steg vore att befria de anställda inom kontaktyrken från karensavdraget. Dessutom är det så klart extra viktigt ur smittskyddssynpunkt att just de här yrkesgrupperna faktiskt stannar hemma när de är sjuka.

Det här är ett litet steg i ett viktigt arbete att förbättra villkoren för de som jobbar i våra viktiga omsorgsyrken. Slopa karensen!

Clara Lindblom (V), Oppositionsborgarråd

Det här är en debattartikel som ursprungligen publicerats  på ka.se