Staden kan råda bot på bristen på konstnärsateljéer genom att skapa fler ateljéer i Tensta och Midsommarkransen. Det föreslår Vänsterpartiet Stockholms stad. Idag står över 500 personer i kö för att få tillgång till en ateljé vilket visar på ett stort underskott av ateljéer. Vänsterpartiet föreslår att ateljéerna ska ligga i Midsommarkransens före detta skola och i lokalerna som tillhör Tensta träff och det numera nedlagda Tensta Gymnasium.

– Stockholm växer hela tiden men tillgången till ateljéer ökar inte i samma takt. Därför finns det ett stort behov av ateljéer idag. Om Stockholm ska vara en kulturstad i världsklass måste vi se till att förbättra förutsättningarna för våra konstnärer, och att tillföra nya ateljéer är ett viktigt led i det arbetet, säger Torun Boucher (V), vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad.

Många av de ateljéer som finns idag ligger i äldre fastigheter med stort underhållsbehov, och ateljéerna som ägs av privata fastighetsvärdar är ofta rivningskontrakt. Vänsterpartiet menar därför att antalet ateljéer som staden äger måste bli fler, och att de ska placeras runt om i Stockholm.

– Vi vill att hela Stockholm ska vara en levande stad, och då är det viktigt att även kulturen får plats i förorten. Lokalerna som tidigare inhyste Tensta gymnasium har till exempel stått tomma sedan 2019, och när nu även stadsbiblioteket flyttar från Tensta träff riskerar den platsen att bli öde och otrygg vilket vore synd. Vi har därför lagt ett förslag om att göra om lokalerna till ett kultur- och föreningscentrum, där man bland annat skulle kunna inrymma ateljéer, säger Torun Boucher.

Många kulturarbetare tvingas sadla om ifall de inte får mer stöd av staden. Det kan bli dödsstöten för kulturlivet, menar vänsterpartiets Torun Boucher, vice ordförande i kulturnämnden.

Coronapandemin har inneburit stora utmaningar för kulturbranschen, och en undersökning visar nu att arbetslösheten ökat med över hundra procent bland kulturarbetare i Stockholm. Det är en katastrof. Om Stockholm ska ha en kulturscen kvar efter pandemin måste den blågröna majoriteten införa ett krisstöd nu.

Samtidigt som Svenska Akademien presenterade årets nobelpristagare i litteratur så fick kulturlivet i Sverige beskedet att de inte kan växla upp antalet personer som deltar på ett evenemang oavsett storlek på lokalen, och att de förmodligen kommer att behöva räkna med fortsatta restriktioner sannolikt även nästa år. Beskedet skapade starka reaktioner bland oroliga kulturarbetare som inte vet hur de ska klara framtiden.

Om Stockholm ska ha en kulturscen kvar efter pandemin måste den blågröna majoriteten införa ett krisstöd nu.

Vi är nog alla överens om att bekämpningen av coronasmittan går först. Vi vet hur sjukvården kämpat för att vårda alla de som insjuknat och faran är inte över än. Men det finns sätt att stötta kulturarbetarna på utan att riskera smittspridning, exempelvis genom ett kommunalt stöd.

En undersökning från Stockholms handelskammare som kom för några veckor sedan visar att arbetslösheten bland kulturarbetare har ökat med 80 % i landet. I Stockholm ligger siffran för samma grupp på 118 %. Det är inget mindre än en katastrof, främst såklart för de som har förlorat sin inkomst, men även för Stockholms kulturliv. Regeringen har under året utfärdat krisstöd i miljardklassen till storföretagen. Men kulturarbetarna får nöja sig med småsmulor och förväntas klara sig på det.

Och det är inte bara nu under coronapandemin som kulturen har haft det tufft i Stockholm. Sedan den blågröna majoriteten tog över styret har man nämligen skurit ner med miljontals kronor på kulturbudgeten, och kulturborgarrådet har även uttryckt att kulturen i högre utsträckning ska kunna finansieras av privata magnater. Det är alltså trevligt med kultur, men ännu trevligare om den inte kostar något.

Låt inte kulturlivet i Stockholm ödeläggas, stötta kulturarbetarna nu!

Men om vi ska ha ett kulturliv kvar när coronapandemin är över, när vi redan nu ser att många kulturutövare tvingas sadla om, så måste det blågröna styret i Stockholm vakna till och skaka liv i de fina ord som ändå står i deras budget om kulturlivet och de kreativa näringarnas betydelse för en växande stad. Och de måste backa upp de orden med pengar.

Vi i Vänsterpartiet föreslog redan i våras, tillsammans med S och Fi, att Stockholm borde ta fram ett krisstöd för kulturen på 35 miljoner kronor. Det tycker vi fortfarande att staden borde göra, och vi vill dessutom se att en del av de statliga bidragen till kommunen går till just kulturarbetarna. Och det måste ske nu, vi har inte tid att vänta längre.

Låt inte kulturlivet i Stockholm ödeläggas, stötta kulturarbetarna nu!

Torun Boucher (V), vice ordförande i kulturnämnden Stockholms stad

Även styrande kulturpolitiker på lägre nivå ignorerar det faktum att en hel bransch går på knäna. Det är långt ifrån bara kända melloartister och berömda skådespelare som är utan inkomst. Vi medborgare betalar skatt och har faktiskt rätt till både en god sjukvård och ett levande och rikt kulturliv, skriver Torun Boucher (V).

De senaste veckorna har kritiken mot kulturminister Amanda Lind varit massiv eftersom kultursektorn inte fått tillräckligt stöd under coronapandemin. Det är rättvis kritik, med tanke på att kultursektorn blöder. Samtidigt anser vi i Vänsterpartiet att även kommunerna kunde ha gjort långt mer för kulturarbetarna i form av ekonomiskt krisstöd och att det är hög tid att agera på samtliga politiska nivåer.

I Stockholms stad har vi i oppositionen efterlyst en ordentlig krisfond för att vi överhuvudtaget ska ha kulturliv kvar efter pandemin. Svaret från våra styrande borgerliga politiker, med Centerpartiets Jonas Naddebo i spetsen, har varit att inrätta en fond där pengarna endast utgörs av det redan befintliga kulturstödet för i år. Det är med andra ord inget nytt stöd alls för kulturarbetare och scener som tappat intäkter eftersom de varit tvungna att stänga, utan enbart de pengar de ändå hade fått.

Konsekvenserna ser vi redan, exempelvis har den populära barnteaterscenen Pero tvingats flytta ut från sina lokaler i stan, där de huserat i närmare 30 år. Hade det rört sig om en förhandling, hade det varit ett riktigt skambud som staden givit kulturarbetarna.

I Stockholm har vi nämligen ett marknadsliberalt kulturborgarråd som förespråkar en marknadsanpassning av kultursektorn. Redan innan coronapandemin utbröt så gjordes enorma nedskärningar på kulturområdet i Stockholm som drabbade viktiga verksamheter, bland annat den omtyckta Kulturskolan och stadens välbesökta bibliotek, som båda tvingades minska på personal och öppettider. Att han inte skrapat ihop ett ordentligt krisstöd förvånar därför inte.

I Stockholm har vi ett marknadsliberalt kulturborgarråd som förespråkar en marknadsanpassning av kultursektorn.

Det är med andra ord inte bara Amanda Lind som verkar sakna insikt om hur kulturarbetarnas vardag ser ut. Även styrande kulturpolitiker på lägre nivå ignorerar det faktum att en hel bransch går på knäna.

Det är långt ifrån bara kända melloartister och berömda skådespelare som är utan inkomst. Kultursektorn är mycket bredare än så och inrymmer en stor skara folk som inte tjänar några höga löner på sina jobb eller sitter på stora ekonomiska buffertar. Och kultursektorn har varit solidarisk i den här krisen. Många har streamat gratis på nätet, en del har uppträtt, också gratis, utomhus på öppna platser. Men det är ju knappast hållbart i längden även om det varit uppskattat.

Det som gör situationen än värre är att när kulturarbetare eftersöker stöd ställs de ofta i relation till andra behov i samhället, till exempel den livsavgörande vården. Men olika sektorer kan inte ställas mot varandra på det viset. Vi medborgare betalar skatt och har faktiskt rätt till både en god sjukvård och ett levande och rikt kulturliv.

Vår nuvarande regering har bara i år sänkt skatterna för de allra rikaste i samhället med närmare 6 miljarder kronor. I Stockholm valde de styrande politikerna att först sänka skatten och sedan skära i kulturen. Det är med andra ord inte en fråga om pengar finns i samhället, utan hur man prioriterar pengarna rent politiskt.

Nu måste ansvariga politiker agera för kulturens överlevnad, både på regeringsnivå och lokalt. Och det handlar inte bara om att rädda de fina salongerna och stora scenerna. Det handlar också om att kulturarbetare måste kunna försörja sig, betala sina räkningar och hyror. Och när allt detta är över kommer vi behöva kulturen, förmodligen mer än någonsin.

Torun Boucher (V), kulturpolitiker i opposition, vice ordförande i kulturnämnden Stockholm

Läs artikeln här.

Flera scener har under de senaste åren fått stänga ned i Stockholm. Coronapandemin riskerar att slå än hårdare hårt mot stadens fria teatrar.
Därför uppmanar nu tre kulturpolitiker från Vänsterpartiet stat, region och kommun att ge stöd till lokalhyror.

Det är med stor sorg och oro som vi nås av beskedet att Teater Pero nu lämnar sin scen på Sveavägen, där så många barn och unga har fått ta del av fantasirik och innovativ scenkonst genom åren.

Tidigare i år lämnade Fria Teatern sin scen i Högdalen och för ett par år sedan omvandlades Boulevardteaterns scen på Götgatan till en butik.
Ytterligare fria teatergrupper har larmat om stora problem med att bevara sina scener, som oftast används även av gästande grupper.

De fria teatrarna i Stockholm spelar inte bara för stadens invånare utan turnerar flitigt hela regionen och i landet, särskilt med föreställningar som riktar sig till barn och unga.
Det är en nationell, regional och kommunal angelägenhet.

Vi uppmanar stat, region och kommun att se till att det kommer stöd för kulturlokaler.

Tyvärr har de fria grupperna, med och utan egna scener, levt på svältgränsen under en längre tid.
Eskalerande kostnader för lokaler och personal har inte motsvarats av ökade bidrag. Verksamheter har till stor del fått byggas med underbetalt eller ideellt arbete.
Coronapandemin innebär en omvälvande tid. För kulturen har följderna av att stänga ner alla publika verksamheter under våren varit katastrofala.

De extra krisstöd som har inrättats är mycket välkomna, men räcker inte till för att kompensera uteblivna intäkter, inställda evenemang och stora kostnader för redan nedlagt arbete. Hittills är de inkomna ansökningarna om krisstöd till kulturen mångdubbelt fler än vad det finns avsatta medel på statlig, regional och kommunal nivå.

Många faller också utanför de uppsatta kriterierna för att kunna söka bidrag. En stor del av teatrarnas fasta kostnader utgörs av lokalhyror. Många av scenerna i Stockholm finns i fastigheter som är är privatägda medan andra ägs av staten eller staden.
Oavsett värd har hyreskostnadernas stigit brant de senaste åren. 

Betydligt blygsammare summor har gått till stöd till för delar av kulturlivet.

Vi vet inte hur länge scenerna kommer att behöva vara stängda. Vi vet inte hur den ekonomiska krisen kommer att slå för varje aktör. Men vi vet att kulturen kan spela en avgörande roll för att bearbeta stora händelser, att kulturen kan vara ett sätt att förstå sig själv och sin omgivning – inte minst för den yngsta publiken.
Därför måste vi se till att bevara lokalerna för de fria scenerna.

Det är många miljarder som nu avsatts för stöd till olika delar av näringslivet. Betydligt blygsammare summor har gått till stöd till för delar av kulturlivet.
Vi uppmanar stat, region och kommun att se till att det kommer stöd för kulturlokaler, som gör att det kommer att finnas kvar scener för fri teater i Stockholm.

Vi vill inte se fler teaterscener i huvudstaden omvandlas till butiker och kontor.
Vi vill se att de snart igen fylls av en förväntansfull publik.

Vasiliki Tsouplaki (V), Riksdagens kulturutskott
Torun Boucher (V), kulturnämnden Stockholms stad
Ann Mari Engel (V), Region Stockholms kulturnämnd

Detta är en debattartikel som ursprungligen publicerats i Arbetet.

För några veckor sedan presenterade Stockholms kulturborgarråd Jonas Naddebo (C) en krisfond för kulturen på 20 miljoner kronor, som ska finansieras med pengar från kulturstödet.

Det är ett oseriöst förslag och det innebär i praktiken att man försöker rädda några på bekostnad av andra i en redan väldigt hårt drabbad bransch. Det skriver Torun Boucher (V).

Krisfonden ska enligt kulturborgarrådet hjälpa kulturaktörer att överleva den ekonomiska kris som många försatts i på grund av coronapandemin genom att man ska kunna söka pengar ur fonden för att täcka upp för uteblivna intäkter. Det är ett utmärkt förslag. Det finns bara ett problem: pengarna till krisfonden ska tas från det resterande kulturstödet för 2020.

Det betyder att de 20 miljoner kronor som ska bygga upp krisfonden inte är ett tillskott av resurser till kulturen. Det är en omfördelning av den nuvarande budgeten. Man inrättar alltså ett stöd för kulturarbetarna med pengar som man samtidigt tar ifrån kultur­arbetarna själva. Ordspråket att ”ge med den ena handen och ta med den andra” har tyvärr aldrig varit mer passande.

Det är ett oseriöst förslag och det innebär i praktiken att man försöker rädda några på bekostnad av andra i en redan väldigt hårt drabbad bransch. Och som vanligt kommer det vara de minsta aktörerna, som redan har sämst förutsättningar att klara sig ur den här ekonomiska krisen, som kommer att dra det kortaste strået när pengarna ska fördelas.

Det är ett oseriöst förslag och det innebär i praktiken att man försöker rädda några på bekostnad av andra i en redan väldigt hårt drabbad bransch.

Kritiken från kulturarbetarna själva mot förslaget har givetvis inte låtit vänta på sig. Redan dagen efter att förslaget presenterades hade över 1 000 kulturarbetare skrivit under ett upprop mot finansieringen eftersom man menar att det här inte är någon riktig hjälp. Det som behövs är mer pengar, inte bara en omfördelning.

Jag tror att vi alla förstår att pengar inte växer på träd, och att det är många områden som behöver ökade resurser i ett sådant här krisläge. Men om man lovar att inrätta en krisfond så måste man först se till att resurs­erna finns på plats. Det går inte att säga att man kommer till undsättning och sedan i en bisats förklara att det är egentligen är samma pengar som man hade fördelat oavsett.

Vi i Vänsterpartiet hoppas innerligt att den blågröna majoriteten lyssnar till kulturarbetarna och tar deras synpunkter och oro på allvar, och i slutändan väljer att inrätta ett riktigt krisstöd för kulturen.