Skip to main content
Rose-Marie Rooth. Foto: Erik Nordblad

Stockholm måste bli en stad för alla

Sannolikhet är betydligt mer användbart när det gäller att sätta en standard för hur en majoritetsbudget ska falla ut. ”Tala alltid sannolikt, majoriteten!”, är det som om de sagt sig. Är det sannolikt att skattesänkningar ger utrymme för stockholmarnas trygghet och service, till verksamheter för unga och resurser för äldreboenden i staden?

Sannolikt inte, och en pandemiplågad stad blottade plötsligt sina svagaste punkter. Hälsoskyddet har inte på sannolik grund kunnat upprätthållas, vilket sannolikt beror på att samma majoritet i regionen kör sönder sitt uppdrag och samtidigt ska skattesänkningar vara den mest sannolika slutsatsen trots att bostadsbristen eskalerar och smittskyddet fungerat uselt lokalt, då är det här sannolikt inte det bästa för väljarna.

Varför nattklubben skulle vara öppen, både för efterfest och inspektion där alla fick riskera livet när det borde varit stängt. Om en kommun signalerar att lokala föreskrifter är prioriterat så lågt, undrar jag vilka värden som värnas och vem skyddsobjektet är.

Bromma flygplats katastrofunderskott började sin sannolika resa mot kraschen redan före pandemin, om de också skulle betalt marknadsmässig markhyra till staden, och nu när sannolikheten att Brommaflyget inte lyfter på något vis, borde ju sannolikheten vara i höjd med att det är sant att flygplatsen ska stängas, med tanke på sannolikhetskalkylen ovan, ja då är det helt osannolikt det som faktiskt händer, att majoriteten sannolikt aldrig kommer fatta ett sådant beslut då det är alldeles emot doktrinen om att affärsflyg som aldrig någonsin kommer lyfta mer, inte ska fläcka deras mandat.

Vad får vara globalt? Ekonomi får vara globalt. Konsumtionskultur får vara globalt. Kultur får vara global i Filmstaden. Energiutvinning är global.

Vad som inte får vara globalt; klimatlösningar. Nu har vi Stockholm idag med majoritetens ambitiösa plan för miljön och klimatet i staden men inget klimatnödläge till grund för planen. En träffar det en siktar på, och de så kallade utsatta områdena får mest negativ uppmärksamhet. I media förs arbetet med fler patrullerande vakter och övervakningskameror fram som något positivt för politiska majoriteten i vissa områden. I andra områden lyfter majoriteten miljöarbetet, men inte i de utsatta områdena, vilket ökar bilden av en allt mer segregerad stad. Trångboddhet skapar smittvägar som inte går att undvika, om det inte byggs mer allmännytta med hyror som sjuksköterskor, studenter och lagerarbetare kan efterfråga.

Fattar vi politiker inte beslut för alla som ryms i staden oavsett vem de röstat fram? Vill vi genomföra Agenda 2030, som är ett avgörande och grundläggande demokratidokument, behöver vi motarbeta social, ekonomisk och miljömässig segregation. Vi behöver mäta konsumtionsbaserade utsläpp per stadsdel, följa upp matsvinnet från varukorg till kylskåp, från tallrik till avfallssortering, om det någonsin kommer dit.

Bostadsområden i fokus för progressivt miljöarbete med hyror för stora plånböcker, som Norra Djurgårdstaden, kan riskera att bli segregerat.  SVA alltså socialt värdeskapande analys ska ha tillämpats i den exploateringsprocessen, men stadsdelen framstår som ett gated community. Vilken analys låg till grund där och ligger till grund i framtiden? Hur utnyttjas mötesplatser, kulturutbud och delaktighet och tillgängliga flöden när soporna är sorterade och den miljöskattesubventionerade bilen står på laddning i ett sådant område? Rädda Norra Djurgårdstaden från att bli segregerad!

Vänsterpartiet har konkreta och omsättbara förslag till en politik för alla stockholmare. Det kommer krävas mer av stockholmarna och av Stadshuset. Vi ser klimatnödläget och social och ekonomisk utsatthet som en integrerad fråga. För att genomföra planen för en hållbar och sammanhållande stad behöver förslag till beslut läggas som samverkar till biologisk och social mångfald. Kultur kan inte ersättas med ännu ett lattefranschaisekluster med vetskapen om att stadskärnan går mot utarmning. Vem ska lämna avtryck i staden om inte människorna som bor och lever där? För vi har bara varandra, med eller utan pandemi.

Låt Stockholm bli en stad för alla.

Rosemarie Rooth (V), ledamot i kommunfullmäktige

Clara Lindblom_Foto Jessica Segerberg

Vänsterpartiet kräver nollvision mot hemlöshet bland äldre personer

Äldre människor som lever i hemlöshet är en särskilt skör och utsatt grupp. Och trots att hemlösheten totalt sett har minskat i Stockholms stad de senaste tio åren så finns det fortfarande för många som saknar ett fast boende, inte minst äldre personer. Vänsterpartiet kräver därför nu en nollvision mot hemlöshet bland äldre personer i Stockholm.

Alla stockholmare ska kunna känna trygghet inför ålderdomen och alla äldre personer har rätt till äldreomsorg och ett värdigt boende. Det påståendet skulle nog de allra flesta skriva under på. Men trots det så har vi fortfarande personer som är äldre än 65 år som inte har tillgång till ett eget boende. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle och det är något som vi aldrig kan acceptera.

Under förra mandatperioden hade Vänsterpartiet ansvaret för äldrefrågorna i Stockholm och vi var då drivande i arbetet med att minska hemlösheten bland äldre. Vi startade Monumentet som är ett stödboende med 20 platser för äldre hemlösa över 55 år, vi drev igenom en öronmärkning av seniorbostäder vilket innebär att staden varje år ska förmedla 25 lägenheter till äldre personer i hemlöshet och vi beslutade att 500 av stadens nyproducerade lägenheter ska gå till äldre personer med hemlöshetsproblematik och låga inkomster. 100 av dessa lägenheter ska vara redo för inflyttning senast 2025. Vi skapade även ett snabbspår för äldre personer över 65 år som söker plats på något av socialförvaltningens drogfria omvårdsboenden.

Och våra satsningar för att minska hemlösheten bland äldre under den förra mandatperioden gav glädjande nog resultat. Enligt den senaste hemlöshetsräkningen år 2018 har antalet hemlösa minskat med 37 personer jämfört med kartläggningen år 2016, i åldersgruppen 65 år och äldre. Antalet äldre hemlösa har därmed minskat från 204 till 167 personer, vilket är ett viktigt steg. Men det är långt ifrån tillräckligt, och därför är väldigt viktigt att det arbete som Vänsterpartiet påbörjade får fortsätta.

Vi i Vänsterpartiet har därför lämnat in en motion till kommunfullmäktige i Stockholm som ska behandlas idag, där vi  föreslår att staden antar en nollvision mot hemlöshet bland äldre med målet att vi år 2025 inte ska ha äldre i Stockholm stad som är hemlösa. Alla kan nog hålla med om att gamla människor inte ska bo på gatan, men det krävs politisk vilja för att faktiskt arbeta mot en nollvision. Under omröstningen om vår motion ikväll hoppas vi få se den politiska viljan.

Varje person som saknar ett eget hem är en person för mycket och det är vår plikt att se till att de mest utsatta äldre får rätt hjälp. Ingen ska falla mellan stolarna – alla äldre förtjänar en trygg ålderdom.

Clara Lindblom (V), oppositionsborgarråd Stockholms stad

 

Profilbild på Alexandra Mattsson Åkerström

Marikas kamp är viktigare än slopad värnskatt och rutavdrag

Tack Uppdrag Granskning! Jag har många gånger som socialarbetare förbannat mig över era ibland ensidiga program som ofta saknar perspektiv för oss som sliter med att försöka hjälpa utsatta människor, och ert bidrag till den dåliga bilden av socialtjänsten, som leder till att många inte vill söka hjälp. Men programmet ”Marikas kamp” skildrade på ett smärtsamt tydligt sätt den tillvaro som så många personer befinner sig i runt om i vårt land. Tack för det!

Som biståndshandläggare inom kommunens socialpsykiatri och som kurator inom regionens psykiatriska öppen- och slutenvård har jag träffat många personer som Marika. Jag har försökt hjälpa dem undvika vräkning, försökt förmå dem att söka hjälp från samhället och tjatat på både socialtjänst och psykiatri att göra mer och att ibland tänka sig att gå utanför ramarna. Jag har hållit händer, blivit skriken på, blivit spottad på och blivit kramad av många Marika.

Att som Marika bli arg och förtvivlad och ha svårt att lägga band på sig är mänskligt beteende men det kan också vara en del av en sjukdom och inget annat. Ett beteende som inte ska straffas utan mötas med förståelse och behandlas så bra det går, både medicinskt och med sociala insatser. Jag tror inte att någon skulle tycka att det var okej att placera en cancersjuk kvinna på det härbärge där Marika placeras, men vi glömmer ofta att psykisk sjukdom också är just en sjukdom och att den kan ta sig många olika uttryck. Men när samhället inte vill ta hand om den som skriker högt och inte beter sig som vi ”ska”, vem ska ta hand om de sjuka då? Ofta faller det på alla mammor och pappor som jag mött, som sliter och som finns där dygnet runt när samhället inte gör det. Som städar i misären, ser till att kylskåpen inte är tomma och gråter i desperation.

Det pratas alldeles för lite om människor som Marika idag fast vi ser dem på tunnelbanan varje dag och hör dem skrika från en lägenhet intill. Det är lättare att låtsas att de inte finns. Det bristande stödet och den otillräckliga vården för personer som lider av psykisk sjukdom är ett samhällshaveri som vi måste prata om. Och nej, mentalsjukhus var ingen bra lösning som någon längtar tillbaka till. Jag har mött människor som tvingades utstå vidriga övergrepp på dessa ”sjukhus”, som lobotomerades och tvångssteriliserades. Men korta vårdtider på den psykiatriska slutenvården, en utarmad psykiatrisk öppenvård som knappt har tid för hembesök och en kommunal socialpsykiatri som inte har resurser är inte heller någon lösning.

För vi har inte bostäder i massor, vi har inte enkla jobb så det räcker och vi upplever nu dessutom ett hårdnande samhällsklimat där det blir svårare och svårare att ta sig fram om man inte fungerar precis som alla andra. Hur Marika och många med henne blir behandlade, att de blir lämnade vind för våg att klara sig själva, det är en skamfläck för Sverige och det kan inte lastas enkom på varken kommunen eller psykiatrin. Det kan däremot lastas på det ojämlika Sverige som satsar på rutavdrag och slopad värnskatt istället för att satsa på välfärden på riktigt. Det kan skyllas på ett samhälle som lägger ut bostäder till psykiskt sjuka på entreprenad vilket leder till att människor får leva i smutsiga och mögliga rum för att undvika att hamna på gatan. Det kan skyllas på ett offentligt samtal som aldrig pratar om det som skaver och på stigmat kring psykisk sjukdom som fortfarande finns där.

Om vi verkligen vill göra tillvaron bättre för Marika och andra som befinner sig i liknande situationer måste staten rusta kommuner med mångmiljonbelopp för att bygga ut socialpsykiatrin samlokaliserad med psykiatrin. Vi behöver fler anpassade boenden och stödboenden, och vi måste få boenden som Rysseviken AB, som i praktiken är sanitära olägenheter, stängda. Vi måste sluta se härbärgen och akutboenden som lösningar på hemlösheten och istället satsa på långsiktiga boendealternativ. Och vi måste såklart även satsa på psykiatrin på riktigt, för en modern öppenvård där brukarens behov är i fokus.

Och ja, dessa åtgärder kommer att kosta pengar för det är rejäla satsningar som behövs. Det kommer inte att komma gratis. Men alternativet när människor inte hittar en plats i samhället, blir vräkta, lever hemlösa och mår psykiskt dåligt är annars att det kostar människoliv. Vad är dyrast?

Alexandra Mattsson (V), vice ordförande för socialnämnden i Stockholms stad och tjänstledig kurator från den psykiatriska heldygnsvården på Huddinge sjukhus.

Ann Mari Engel (V)

Kulturen är till för alla

Vänsterpartiet har de senaste 4 åren kämpat för att fler ska få tillgång till Stockholms rika kulturliv. Det har blivit mer jämlikt och mer jämställt men det finns fortfarande mer att göra. Vi vill ha ett kulturliv för alla.

Stadens majoritet har arbetat för ökad delaktighet, bättre geografisk spridning och sänkta avgifter. Vi har fått fler besökare till våra bibliotek och museer, mer kultur i det offentliga rummet, nya scener i ytterstaden, fler samlingslokaler och föreningsdrivna kulturhus.

Det råder fortfarande stor ojämlikhet i kulturdeltagandet. De socioekonomiska faktorerna är mycket starka som utbildning, klass, ekonomi, bostadsort och kulturvana.

De borgerliga partierna i Stadshuset vill ta bort fri entré på muséerna, höja avgifterna i kulturskolan, ta bort kultursekreterarna, lägga ökade intäktskrav på Kulturhuset/Stadsteatern och återinföra det vinstfixerade bonussystemet i kulturstödet.

KD tar ledartröjan när det gäller att sänka budgeten. De vill skära bort 100 miljoner kronor ur kulturbudgeten. KD vill ha ”nyskapande” kultur och hävdar att en ”förlamande stagnation” blir följden om man lägger pengar på något som har en historia och tidigare har skapat kvalitet.

SD vill styra kulturpolitiken helt ideologiskt. Kulturpolitikens uppgift ska vara att ge ekonomiskt stöd till att ”bredda kunskaperna om svensk kultur och lokala historiska platser. Kulturer från andra länder göra sig icke besvär. I totalitär anda vill man påtvinga alla kulturinstitutioner en militant nationalism medan kulturskaparna avfärdas som några som får lön från skattebetalarna för att utöva sin hobby. Biblioteken ska utvecklas genom att ha fler nationella symboler och inte ha skyltar på andra språk.

Centern framträder som det mest nyliberala partiet. De vill privatisera alla bibliotek och ta bort enprocentregeln om konstnärlig gestaltning. Privata företag ska kunna skapa ”mer variation i biblioteksmiljön” – kanske böckerna är i vägen? Centern beklagar att byggbolagen tvingas avsätta 1 % till konstnärlig utsmyckning vilket leder till ”underliga bedömningar av vad som kan godtas som konst”.

I stället ska pengar avsättas till medborgarnas initiativ som inte ”nödvändigtvis ”behöver vara kopplade till konst. Så förvann konsten ur den offentliga miljön!

Centern lanserar en kulturpeng, där unga under 18 år själva ska få välja ur ett utbud. Men hur ska det finnas något annat än ett helt kommersiellt utbud om produktionspengarna uteblir?

Moderaterna vill också införa kulturpeng som bara gynnar de redan insatta och kulturvana. I övrigt är moderaternas mantra att kultur klarar sig bäst utan offentligt finansiering. De skriver att stockholmarna ”ser teaterföreställningar på internet och upplever opera på bio” utan politiskt inblandning med bidrag. Men hur finansierades den teatern och operan? Med offentliga medel.

L envisas med att man skapar bättre fri konst och blir mer självförsörjande om man får bonus för ökade intäkter – något som ju motbevisas av alla undersökningar och utvärderingar från de år de drev detta misslyckade och impopulära system.

Stockholmare, se upp så att denna opposition inte får styra kulturpolitiken!

Ann Mari Engel (V), Kulturnämnden i Stockholms stad

Alexandra Mattsson (V). Foto: Erik Nordblad

Vi vill stärka socialtjänsten

Vänsterpartiet har satsat mycket på socialtjänsten de senaste 4 åren. Vi har jobbat hårt för att förbättra arbetsmiljön för stadens socialsekreterare.

Vi har höjt lönerna för erfarna socialsekreterare och biståndshandläggare. Vi har höjt lönerna för fältassistenter, fritidsledare som arbetar i socioekonomiskt utsatta områdena. Personalomsättningen sjunker och vi behåller kompetens och får kontinuitet.

En viktig satsning har också varit att stärka stadsdelarnas budget. Med ansträngd budget är det svårt för stadsdelarna att erbjuda stadens medborgare bra service. Under den borgerliga majoriteten var socialtjänsten underfinansierad.

När de borgerliga partierna styrde så underfinansierade de socialtjänsten varje år. De pratar gärna om otrygghet i förorten och de vill ha utegångsförbud och vakter. Vänsterpartiet och den rödgrönrosa majoriteten har under 4 år satsat dubbelt så mycket på barn- och ungdomsvården som de borgerliga partierna gjorde under 8 år.

Inom socialtjänsten behöver personalen lägga mindre tid på administration och mer tid på sina klienter. Därför behöver socialtjänsten fler administratörer och bättre digitala hjälpmedel. Personalen ska kunna använda sina kompetenser.

Med ett borgerligt styre finns det en stor risk att förbättrade arbetsvillkor skrotas och ersätts sämre arbetsmiljö och mer stress. De vill skära ner på stadsdelarna vilket kommer leda till en sämre service för medborgarna.

Socialtjänstens medarbetare kan göra underverk för många människor och för hela vår stad. Vi måste ge dem möjlighet att göra sitt jobb.

Alexandra Mattsson (V) socionom, gruppledare Stockholm stad, ledamot i socialnämnden

Rikard Warlenius (V). Foto: Erik Nordblad

Rösta rött

Idag presenterade Novus en opinionsundersökning om valet till Stockholms stad. Det går väldigt bra för Vänsterpartiet. Vi får 13,1 procent! Det är dessutom snubblande nära att de rödgrönrosa partierna behåller sin majoritet: tillsammans får vi 48,8 procent om F! kommer in.

De borgerliga partierna får 41,2 procent och SD får 8,4 procent. Medan så gott som hela landet ser ut att drabbas av oklara majoriteter, med Sverigedemokraterna som inflytelserik vågmästare, kan Stockholm förbli en progressiv, antirasistisk och grön bastion.

Men än är segern inte bärgad. Så det här är en liten medborgarupplysning om hur du som progressiv, antirasistisk och grön väljare kan tänka för att maximera tyngden av din röst.

Brasklapp: Jag tycker att valet först och främst ska handla om viktiga sakfrågor. Om vi ska satsa på kollektivtrafik och cykelvägar eller nya klimatförstörande motorvägar. Om vi ska bygga hyresrätter till rimliga hyror eller tillåta nya ombildningar och släppa lös marknadshyror. Om vi ska satsa på välfärden och skolan eller sänka skatterna. Men jag gör ett undantag och fokuserar nu på vilka som kan bilda majoritet i kommunfullmäktige, i slutändan är det faktiskt det som avgör vilket politik som kan föras.

1. Kan man lita på att Allianspartierna stänger ute SD från makten? Det svaret är tyvärr nej. Moderaternas Anna König-Jerlemyr har svajat fram och tillbaka under mandatperioden. Ett tag ville de föra samtal med SD, vilket är fikonspråk. Ingen blir väl upprörd om M och SD pratar om vädret, men tänker de förhandla och samarbeta? Till slut enades de borgerliga partierna, inklusive M, om att gå ut med att de inte ska samarbeta med SD. Och det är ju för väl.

Men det finns en hake här. Enligt kommunallagen behövs inte absolut majoritet för att exempelvis utse kommunalråd eller lägga en budget, det är det största förslaget som vinner. Detsamma gäller i riksdagen, och det är därför den rödgröna regeringen har kunnat förhandla med V och fått igenom sina budgetar utan att ha en egen majoritet. Eller rättare sagt: de kunde göra det efter den turbulenta hösten 2014, då Allianspartierna la fram en gemensam budget, som SD bestämde sig för att stödja. Då var Alliansens budget större och Stefan Löfvén utlyste nyval innan han drog tillbaka det när decemberöverenskommelsen slöts. Den innebar att det minsta blocket i riksdagen lovade att inte lägga fram en gemensam budget. Även om överenskommelsen sedan revs upp har den i praktiken gällt hela mandatperioden.

Allianspartierna i Stockholms stad har inte svarat på frågan om hur de kommer att agera om de blir mindre än de rödgrönrosa i Stockholm efter valet. Den här mandatperioden har de lagt fram varsin budgetproposition, men hade ändå inte kunnat bli större än de rödgrönrosa ens med SD:s stöd eftersom vi har egen majoritet.

Den här otydligheten tycker jag är häpnadsväckande. Särskilt Centerpartiet och Liberalerna profilerar sig gärna som antirasister och anti-SD, men de har inte sagt om de är beredda att göra sig beroende av SD:s röster för att styra staden. Jag har frågat dem flera gånger men har inte fått något svar. Att de inte tänker öppet samarbeta med SD är en sak. Men eftersom SD är ett högerparti i allt väsentligt kommer de säkerligen att föredra en alliansbudget framför en rödgrönrosa budget. I längden vore det naivt att tro att inte SD skulle kräva politiska eftergifter som betalning för sitt stöd till ett kommunstyre som skulle falla utan dem. Ändå verkar detta alltså vara något som såväl C som L är beredda att göra. Tills du hör motsatsen är de inte pålitliga val för någon som inte vill ge inflytande till SD.

Antirasister bör alltså rösta på något av de rödgrönrosa partierna. Ingen av oss kommer att regera med SD-stöd.

2. Spelar det någon roll vilket av de rödgröna partierna man röstar på? Ja. Alla är pålitliga antirasister. Men om man också vill se en rödgrön politik efter valet är det faktiskt säkrast att rösta på Vänstern. Såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet har sagt att de helst regerar tillsammans med V och Fi om vi får ny majoritet. Det är bra, så tycker vi i V också. Men att döma av Novus och andra undersökningar är det tyvärr inte säkert. Vi kan bli största block men utan egen majoritet. Och i så fall svajar S och Mp och talar om blocköverskridande samarbeten, förmodligen med L eller C.

L och C som går till val på att bygga den klimatförstörande motorvägen Östlig förbindelse för cirka 20 miljarder. Som vill ombilda allmännyttiga hyresrätter till bostadsrätter. Som säger att de vill införa mer marknadsbaserad hyressättning. Och som dessutom verkar vara mer sugna på att i ett sådant läge låta Alliansens ta makten med stöd av SD.

Vi säger inte kategoriskt nej till att samarbeta över blockgränserna om det är nödvändigt för att styra staden och om vi får igenom vänsterpolitik. Men till skillnad från S och Mp menar vi att utgångspunkten måste vara att största block styr. Om Alliansen blir större än oss rödgrönrosa – låt dem då regera. Då går vi i stenhård opposition mot de kommande motorvägsbyggena, privatiseringarna och skattesänkningarna. Blir vi rödgrönrosa störst men utan egen majoritet – ja då bör vi utse finansborgarråd och göra budgetar. Sen kommer vi att bli beroende av blocköverskridande överenskommelser i enskilda sakfrågor.

Men vad Novus-undersökningen framför allt visar är hur nära vi verkar vara att faktiskt uppnå egen rödgrönrosa majoritet och därmed slippa dessa spelteoretiska resonemang. Det vore fantastiskt för Stockholm och också för alla progressiva antirasister i Sverige.

Rösta bort SD från inflytande! Rösta helst på Vänsterpartiet, men annars på något av de andra rödgrönrosa partierna!

Rikard Warlenius
Vice gruppledare för Vänsterpartiet i Stockholms stad

Ställ inte olika grupper mot varandra

Det finns ingen annan lösning på bostadskrisen än att bygga fler hyresrätter och bygga med hyror som även folk med låga inkomster har råd med. Men istället för att med all kraft kräva en statlig bostadspolitik som garanterar alla rätten till ett eget hem så diskuteras istället särlösningar för olika grupper. Detta är en farlig utveckling som ställer olika grupper på bostadsmarknaden mot varandra.

Att människor blir förbannade för att det är så svårt att få tag på en bostad i Stockholm idag är helt rimligt. Det är ett politiskt misslyckande att unga inte kan flytta hemifrån, att många tvingas hyra dyrt i andra hand och att familjer tvingas bo alldeles för trångt. Men det finns faktiskt lösningar, bara politikerna i regeringen faktiskt vågar införa en ordentlig statlig bostadspolitik och tar tillbaka ansvaret från marknaden för att få fram bostäder.

Vänsterpartiet har under de fyra år som vi har ansvarat för bostadspolitiken i Stockholms Stadshus lyft nybyggnationen till de högsta nivåerna på många decennier och vi har dessutom lyckats pressa byggkostnaderna. Det är dock inte tillräckligt. Stockholm behöver bygga mycket mer och till ännu lägre kostnader och för det behöver vi stöd från staten.

Men istället för att utgå från att alla människor har rätt till ett hem har till och med de etablerade stora partierna börjat prata om särlösningar för olika grupper. Dessutom är särskilda lägenheter för låginkomsttagare återigen på tapeten. Bostadsbristen leder nu alltså till att grupper ställs mot varandra. Det kommer bara leda till ilska och missnöje.

Lösningen på bostadsbristen är inte att öronmärka bostäder till särskilda grupper utan att komma igång med ett byggande som ger alla en bra bostad. Och då måste staten gå in och ta sitt ansvar precis som man gör med andra välfärdsfrågor. Regeringen måste våga ta kommandot i bostadspolitiken.

Vänsterpartiets förslag:

  • Ett statligt byggbolag.
  • Ett fungerande statligt investeringsstöd för byggandet av hyresrätter.
  • Förmånliga statliga topplån till de som vill bygga hyresrätter.
  • Ett uppdaterat och utökat bostadsbidrag.
  • Ett absolut nej till ombildningar och marknadshyror.

Ann-Margarethe Livh (V), bostadsborgarråd Stockholm

Alexandra Mattsson (V). Foto: Erik Nordblad

Ingen ska behöva vara hemlös i Stockholm

Äldre i hemlöshet har fått stor uppmärksamhet i media det senaste halvåret. Kändisar och organisationer har engagerat sig i frågan. Vi kan få bort hemlösheten med politiska lösningar.

I Stockholm har Vänsterpartiet initierat ett nytt boende för äldre hemlösa som är ett långsiktigt boendealternativ. De som bor där får kötid till en seniorlägenhet, de kan få tillgång till en försökslägenhet som de kan få förstahandskontrakt på. De får hjälp med skuldsanering och missbrukare får vård. Det är rätt väg att gå.

Ingen ska vara hemlös i Stockholm. Vi vill satsa på långsiktiga lösningar och satsar stort på missbrukarvården. Vi vill öppna ett långvarigt boende för hemlösa kvinnor och vi öka antalet försökslägenheter. Vi önskar att även de privata hyresbolagen tar sitt ansvar. Tillsammans kan vi få bort hemlösheten. Det behöver inte bli särskilt dyrt eftersom kommunen kan spara stora summor genom minskade kostnader för kortsiktiga boenden.

Vår vision är ett Stockholm där ingen ska behöva sova utomhus eller på nattbussen. Vi vill ta ansvar för alla stockholmare och vi har råd. För att lyckas krävs politisk vilja och mod. Alla har rätt till en bostad. Det handlar om alla människors lika värde.

Alexandra Mattsson (V)
Gruppledare, socialnämndsledamot Stockholm stad

Robert Mjörnberg (V). Foto: Erik Nordblad

Synliggör de personliga assistenternas arbetsmiljö

Jag är personlig assistent och sedan ett par år tillbaka förtroendevald i fackförbundet Kommunal där jag företräder privatanställda personliga assistenter.

Personlig assistans är ett meningsfullt arbete med stor variation och ofta är det roligt. Tänk att få gå till arbetet och känna att man är den personen som gör att någon med funktionsvariation kan leva ett liv som alla andra. Att möjliggöra ett restaurangbesök, en promenad på Djurgården eller något annat som de flesta av oss tar för givet. Reformen som gjorde personlig assistans möjligt, LSS, är något vi ska vara väldigt stolta över och värna.

Det finns också saker om mitt yrke som det inte talas om i media. Det är ett yrke där den som arbetar löper stora risker att fara illa. Riskerna kan vara rent fysiska skador som förslitningar, diskbråck eller skador till följd av olyckor på arbetsplatsen. Många av mina arbetskamrater och de jag företräder drabbas också av skador som inte syns utåt, följderna av en dålig psykosocial arbetsmiljö. Stress och utbrändhet på grund av att man mår väldigt dåligt på jobbet är mycket vanligt och precis som när man skadar sig fysiskt så tar det ofta väldigt lång tid innan man kommer tillbaka och kan jobba igen, ofta ännu längre. Ibland kommer man inte tillbaka.

2016 hände något med sjukfrånvaron på arbetsmarknaden, sjuktalen gick ner med nästan 5 procent totalt både i kommunal och privat sektor vilket är jättebra. Många som arbetar inom vård och omsorg inte har en chans att kroppen och det psykiska välmåendet håller tills den dag man går i pension.

Statistik från AFA Försäkringar visar att det främst är personer över 35 år som står för minskningen men faktum är att bland personer mellan 16-35 år så ökar sjuktalen. Kommunals kvinnodominerade yrkesgrupper vårdbiträden, undersköterskor och just personliga assistenter sticker ut på ett obehagligt vis, det är nämligen de som står för flest sjukskrivningar.

För mig är det en självklarhet att jag som personlig assistent inte ska löpa större risk att komma hem från jobbet med en fraktur eller stressymptom än vad en lärare eller busschaufför gör. Arbetsmiljölagen gäller lika för alla som arbetar.

Då personlig assistans är just personlig så glöms det lätt att en annan persons liv är mitt jobb. Självklart tycker assistansanvändaren och dennes släktingar att den denne är viktigast och ska kunna leva ett liv på samma villkor som andra, det tycker jag med. Men en konsekvens av det aldrig får bli att en 18-åring eller 63-åring bryter ryggen eller blir utbränd, vi måste aktivt och målmedvetet arbeta för att motverka det!

Till stor del utförs vårt arbete i någon annans hem. Detta delar vi med hemtjänsten och vissa städyrken men vår arbetsdag kan gå utan att vi träffar en kollega annat än i dörren när vi går av vårt pass. Ensamarbete och nattarbete, framförallt i hemmiljö är riskfaktorer när det kommer till arbetsmiljö och ohälsa men även avseende sexuella trakasserier.

Jag och Vänsterpartiet vill arbeta för att lyfta arbetsmiljön i alla yrken. Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen en skyldighet att systematiskt arbeta med arbetsmiljön och ska göra skyddsronder på alla arbetsplatser samt risk- och konsekvensanalyser för andra moment som till exempel en promenad på Djurgården. Synliggör de personliga assistenternas arbetsmiljö!

Robert Mjörnberg (V). Foto: Erik Nordblad
Foto: Erik Nordblad

Robert Mjörnberg