Valet närmar sig. Det märks inte minst när Moderaterna ägnar spaltmeter efter spaltmeter åt att försöka skrämma väljarna med Vänsterpartiets politik, i stället för att berätta om sina egna lösningar på Stockholms problem. Ett maktskifte i staden skulle innebära en ”vänstergir” som skulle ”föra Stockholm 30 år tillbaka i tiden”, skriver Lars Rådén (M) och Dennis Wedin (M).

Vi kan bara hålla med. Moderaterna har ägnat de senaste 30 åren åt att sälja ut vår gemensamma välfärd till sina vänner i näringslivet.

Vänstergir behövs

För de väljare som tycker att staden ska fortsätta rea ut skolor och hyresrätter till högstbjudande, och att regionen ska fortsätta ösa pengar över nätläkarbolag medan sjukhus och vårdcentraler går på knäna, är en röst på M en bra idé. Vi står för något annat. En vänstergir är precis vad Stockholm behöver.

I Stockholms kommun vill vi stärka den välfärd som Moderaterna skurit ner på. Vi vill att skolan ska ha tillräckliga resurser för att ge alla barn och unga i Stockholm rätt till en bra utbildning. Vi vill att de som arbetar inom äldreomsorgen ska få en bättre arbetsmiljö och att de äldre ska få en omsorg av god kvalitet.

Många fler hyresrätter

Vi vill också bygga många fler hyresrätter med hyror som vanligt folk har råd med så att vi äntligen kan bli av med bostadsbristen. Och vi vill göra allt för att skynda på den nödvändiga klimatomställningen. Det här är områden där den styrande majoriteten misslyckats gång på gång.

I Region Stockholm vill Vänsterpartiet att regionen ska ta tillbaka kontrollen från marknaden. Vi vill bestämma demokratiskt var vårdcentraler ska ligga, så att alla stockholmare får samma tillgång till vård, i stället för att lämna över all makt åt vårdbolagen.

Sänka priset på SL-kortet

Vi vill satsa på arbetstidsförkortning för vårdpersonal så att fler orkar stanna kvar i sina yrken. Vi vill att SL ska köra sina egna bussar och tåg, i stället för att offra förarnas arbetsmiljö i olika upphandlingar. Vi vill sänka priset på SL-kortet, och vi vill höja skatten för att ha råd med det.

Allt det här är politik som vi står för, och inga hemligheter. Lars Rådén och Dennis Wedin har sannolikt viktigare saker att lägga sin tid på än att skriva artiklar och berätta om Vänsterpartiets politiska förslag. Som att få ordning på bostadsbristen och vårdplatsbristen i Stockholm, till exempel.

Extrema exempel

Man behöver inte ens gå in på extrema exempel som kjolmätningar eller ekonomisk brottslighet för att förstå att marknadsskolan har varit en dålig idé, problemen finns även inom skolans grunduppdrag om bland annat likvärdig utbildning.

Nyligen kunde vi läsa i Borås Tidning att elever som gått ut nian på Internationella Engelska skolan klarar sig sämre på gymnasiet än vad de borde sett till sitt slutbetyg. Flera rapporter visar på att glädjebetyg används för att attrahera elever och föräldrar till skolorna.

Generös betygssättning

Det här bekräftas av fakta från Skolverket som konstaterar att fristående skolor är mer generösa i betygssättningen i förhållande till de nationella proven än vad kommunala skolor är. Marknadsskolorna spär på segregationen genom att medvetet locka till sig elever som kräver mindre resurser. Samtidigt drar de ner på lönekostnaderna genom att ha färre behöriga lärare.

Skolan är inte vilken affärsverksamhet som helst och elever ska inte få behandlas som kunder eller ekonomiska enheter. Man ska inte luras att tro att aktiebolagen som tillåts driva skola är välvilliga entreprenörer som brinner för våra barns utbildning.

Riskabelt lägga över ansvaret

De är vinstdrivande företag som tillåts göra stora pengar på bekostnad av elever och lärare och det är riskabelt att lägga ansvaret för våra barns utbildning i händerna på dessa. Oavsett hur kompetenta och drivna lärare de än anställer.

Dessutom är det så att så fort en vinstdrivande skola inte längre behagar bedriva utbildningsverksamhet så står kommunen där med ansvaret att snabbt ta emot eleverna i den kommunala skolan. Det gäller även när en friskola tvingas stänga.

Bättre att äga själv

Bara för någon vecka sedan så drog Skolinspektionen (med rätta) in tillståndet för bland annat Jacobiskolan, tidigare Al-Azharskolan i Vällingby.Med det står 700 elever utan skolplats till hösten. Ju fler skolor vi säljer ut, desto svårare blir det såklart att lösa sådana situationer. Det är bara genom att själva äga skolorna som kommunen har rådighet över situationen.

Visst finns det problem även i den kommunala skolan. Snåla budgetar och nedskärningar har urholkat den kvalitet som den svenska skolan tidigare varit känd för. Skolan behöver få mer resurser och en långsiktigt ansvarstagande politik. Vi borde ha en likvärdig och kompensatorisk skola som kan vara med och lägga grunden för ett jämlikt samhälle.

Majoritet vill begränsa vinster

Åtta av tio svenskar vill begränsa eller förbjuda vinster i skolan, ändå verkar det bara vara Vänsterpartiet som driver frågan på allvar. Att alla barn får en bra skolgång är kommunens ansvar och det är ett ansvar man inte kan sälja ut till högstbjudande.

För dryga tre månader sedan stod vi, tillsammans med en rad organisationer och hundratals privatpersoner, utanför landstingshuset och protesterade mot en förlossningsvård i kris. Nu skapar barnmorskornas krav inte längre stora rubriker.

Men för den som arbetar i förlossningsvården eller ska föda barn är krisen fortfarande ett faktum. Det är tydligt att Stockholm behöver ett nytt styre som tar långsiktigt ansvar för vården.

En förlossning är en viktig händelse i livet, men också en utsatt situation. Förhoppningsvis går nya föräldrar därifrån med både en frisk bebis och en stark känsla av tacksamhet. För vi är tacksamma för personalens insats, vi tycker att de gör ett bra jobb.

Inte ett mått på kvalitet

Det är också vad det moderata regionrådet Irene Svenonius lyfte som kritik mot oss som demonstrerade för bättre villkor i förlossningsvården. Att Stockholms födande, enligt regionens egen undersökning, är nöjda med förlossningsvården. Ett uttalande som ledde till att hon blev utbuad av demonstranterna.

Men varför är vi så nöjda? Jo för att undersköterskan inte låter oss se att hon inte hann ta lunch idag heller. För att barnmorskan inte visar oss stressen över att hon behöver vara på två ställen samtidigt. För alla de, majoriteten kvinnor, som sliter på och gör sitt jobb så bra som det bara går under ibland usla förhållanden. Eller bara för att vi är lättade över att inte ha fått den där allvarliga förlossningsskadan som vi var livrädda för. Det här är inte ett okej mått på förlossningsvårdens kvalitet.

Kräver kortare arbetstid

Förlossningsvården har varit hårt pressad under flera år. Lösningarna har bestått av ett lapptäcke av extrapersonal, extrapass och extra ansträngningar. Men istället för att ta ansvar för vården har man, med Irene Svenonius vid rodret, sålt ut stora delar av vårdsystemet och lagt pengarna på höga konsultnotor och dyra upphandlingar istället för på personalens arbetsvillkor.

Ett av barnmorskornas viktigaste krav har varit förkortad arbetstid för att få större möjlighet att återhämta sig mellan arbetspassen. Det här infördes i region Halland under förra året med positiva resultat och vi i Vänsterpartiet har i flera år lagt förslag på att det ska införas inom förlossningsvården i Stockholm. Ska arbetsvillkoren och vården bli bättre är en förkortad arbetstid med bibehållen lön en viktig pusselbit.

1,1 miljarder extra

Det här har det blågröna styret dock inte hörsammat. Och det krävdes kris och demonstrationer för att majoriteten skulle skjuta till mer pengar. Men det är för lite och för sent. Förlossningsvården i Stockholm behöver långsiktiga och genomtänkta satsningar, inte fler plåster på såren-lösningar.

Vänsterpartiet vill satsa 1,1 miljarder extra för att ge personalen högre löner, bättre scheman, fler kollegor, betald fortbildning och kortare arbetstid. För att få en bättre vård är det helt avgörande att få fler att vilja jobba inom den och att de som arbetar där idag vill stanna kvar.

Lyssna på larmrapporter

Vi vill helt enkelt ha styrande politiker som tar långsiktigt ansvar för förlossningsvården. Som ger den tillräckliga resurser, lyssnar på larmrapporter om dålig arbetsmiljö och som inte nöjer sig med att personalen sliter tillräckligt mycket för att omdömet på pappret ska bli positivt.